172. Parnassia palustris. Slåtterört.
Slåtterört. Hvit vissil. Flenört. Hjerteblad.
Örtstjelken är rak, kantig, enbladig och enblommig. Bladen äro hjertformiga, släta, helbräddade; de vid roten ha bladstjelkar. Håningshusen 5, fjällika, kantade med hår, som ha knappar.
Linn. Fl. Su. p. 98. Cl. 5. Pentandr. 4:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 102. Kl. 5. Femmänn. 1:qvinn.
Pharm. Hepaticae albae, Herba, Flores.
På ängarna, isynnerhet der jordmånen är våt och fuktig, ser man vid slåttertiden i Juli eller Aug., denna vakra hvita blomma höja sig öfver gräset på sin enkla och något vridna stjelk. Den äger en mångårig rot, sammansatt af flera små lökar, stora som små ärter, samt åtskilliga trädlika rötter, flera rotblad, och ett enda blad på stjelken, hvilket saknar bladstjelk, men är liksom de öfriga, hjertformigt och ådrigt. Blomman har 5 bredt ovala blomblad, längre än det 5klufna blomfodret och tecknade med genomskinliga ådror; inom blombladen äro lika många gulaktiga, spadlika, saftiga fjäll, kallade håningshus, försedda på öfre kanten med 13-16 syllika hår, hvilka sluta sig med små gröna klot eller knappar. Emellan dessa, till sin form så ovanliga håningshus, uppstiga ståndarne, hvilka med sina ljusgula, hjertlika knappar, lägga sig succesift, en och en i sender, öfver pistillens märke, som först synes enkelt, men blir sedan 4deladt. Fruktämnet är ägglikt. Fröhuset är 4skaligt och har ett rum för många små frö.
— Blomfodrets form, blombladens antal, de besynnerliga håningshusen och fröhusets sammansättning, utgöra slägtkännetecknen för denna täcka ört, som af v. Linné, i anseende till blomstjelkens och blomfodrets form samt fröens f;iste, räknas till naturliga örtflocken: Klockformige (Campanaceae). Jussieu gör den närmare slägt med sina Capparides; men rätta stället är ännu obestämdt.
v. Linné anmärkte att örten i Westmanland nyttjades kokad i dricka mot halsbrånad och Gmelin, att den i Siberien användes mot stranguri; uppgifter af hvilka Läkaren likväl icke lär vänta stor nytta. Växten smakar litet bäsk och är svagt sammandragande; förvarades fordom på Apoteken.
— Märkvärdigare är Slåtterörten i andra afseenden. För nybegynnaren, som efter blommans inre delar, söker dess plats i Sexualsystemet, är den en stötesten och en fägnad för Naturforskaren, som ibland oräkneliga andra, träffar äfven här ett exempel på naturens rika variationer af former, och oändliga utvägar, att på särskilta vis och med olika verktyg, komma till samma ändamål. Den förre låter de knappförande ståndarlika håren på håningshusen förleda sig att anse dem för verkliga ståndare, och af de 5 rätta ståndarne, ligger en liksom fästad på fruktämnet och blott 4 äro upprättstående; båda lika ovanliga händelser för en örtgranskare och lätt förvillande. Beskrifningen på sin okända ört, torde han söka bland Mångmänn. eller Fyrmänn. och icke i klassen för Femmänningar, der den igenfinnes. Den öfvade kunnige granskaren förnyar hvar gång, med lika nöje, betraktandet af denna blomma, och finner i dess egna byggnad och besynnerliga befrödningssätt, afvikelser, som bevisa huru litet naturens Upphofsman förbundit sig att följa de lagar, som Systemförfattaren trott sig visligen hafva upptäckt och dem han kallat grunder för ett Natursystem.
— Slåtterörten är således icke utan intresse, och Svenska Botaniken hoppas man, skall ingen ting hafva att förebrå sig, då hon öppnat för densamma ett rum ibland de växter, som af en större pluralitet, torde emottagas med mera bifall derföre, att de ha ett tydligt och mer direkt inflytande till vår nytta.
Tab. — fig. a. ett förstoradt håningshus. — b. fröhus med qvarsittande blomfoder, håningshus och filamenter efter ståndarne; i naturl. storl. — c. frö. — d. ett dylikt förstoradt.
Tillägg, vol. 3:
Nr. 172. Slåtterort. Ståndarne böja sig efter hvarandra öfver märket; först kröker sig en, och då denna småningom reser sig opp, böjer sig den närmaste ned till fruktämnet att intaga den förstes rum; denna efterföljes på samma sätt af den 3:dje i ordningen, hvilken då den för sin del bidragit till befrödningen och stiger derifrån uppåt, lägga sig båda de återstående på en gång öfver pistillens märke och fullborda derigenom frösättningen.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
