173. Agaricus deliciosus. Riska.

Se även 108. Agaricus muscarius. Flugsvamp. - 179. Agaricus alliaceus. Löksvamp. - 173. Agaricus deliciosus. Riska. - 184. Agaricus torminosus. Bitter-riska.

Riska.

Hatten är skålig, slät, blekgul, midti något grönaktig; stundom med ringar. Skifvorna äro olika långa (mest 1 half emellan 2 kortare) och brandgula. Foten är kort, slät, cylindrisk, brandgul och ihålig. Svampen hyser en rödgul saft.

Linn. Fl. Su. p. 444. Cl. 24. Cryptogam. Fungi.
Lilj. Sv. Fl. s. 447. Kl. 16. Lönngifte. Svampar.

På den redan gifna beskrifningen hoppas man Riskan skall kunna skiljas från andra. Det må likväl tilläggas, att de omvexlande ljusa och mörkare koncentriska ringarna på hattens öfre yta, sällsamt förekomma; att skifvorna äro fästade vid foten, på en fullväxt svamp så, att de med den göra en trubbig vinkel, eller äro nedlöpande, och variera till antalet af korta emellan de långa, hvilka sednare från hattens kant räcka till foten; vanligast äro emellan 2 sådana långa, en blott hälften så lång midt emellan 2 andra ännu kortare, alla 3 fästade vid hattens kant, som är slät och temmeligen skarp eller tunn; någon gång på unga individer litet nedböjd. Att storleken är föränderlig efter åldern, finner man lätt. Den rödgula (mörk orange) saften, som synes då svampen brytes och visar sig äfven, ehuru mera sparsamt, i foten, förvandlas till grönaktig, inom några timmar efter den blifvit utsatt för luftens åverkan; detta kännemärke är ett af de säkraste. Gamla Riskor blifva ofvanpå hatten blekare, grönaktiga och mera djupt skåliga, hvaraf händer att skifvorna bli mer nedlöpande. De unga, som nyss uppkommit, ha kanten något mot foten nedåt böjd, men utan tecken till ring eller slarfva (volva), som finnas på en del andra arter (se N:o 108). Pulvret, som Risksvampen fäller och som anses för frö, samt fins emellan skifvorna, är hvitt och synes under hatten af fullmogna Riskor, på växterna derinvid, som bli deraf helt hvitgrå. Ifrån Augusti månads början till Sept. finnas Riskor; hvar individ varar dock ej länge, men nya succedera de gamla. Snart angripas de af mask och äro då odugliga. Våt väderlek framlockar svamparna i ymnighet, och äro Riskor sådana höstar allmänna, men annars mera sällsynta. De växa bland gräset på torra magra ställen, mest i skogstrakter och fordra icke skugga eller fuktig instängd luft.

— Agarikarterna äro ganska talrika och kännas med sina skifvor under hatten; de höra till den naturliga Örtflocken, som kallas Svampar.

— Om Agar. torminosus, lik Riskan, skarp, frätande och hvit ini; får jag framdeles, på sitt ställe nämna mera.

Knappast lär någon Nation sätta mera värde på Svampar än den Ryska. De äta ganska många slag och är det, enligt uppgiften i Pallas Resa (T. 1. p. 44), så väl som efter många andras muntliga berättelser, sannolikt, att ganska få Svampar äro otjenlige att äta, då de rätt tillagas. Emedlertid varnar dock smaken på råa Svampen ofta, och råder till försigtighet vid dess bruk. (Smaken är inget säkert tecken på giftighet. -Henriette.) En del Svampar bränna på lungan såsom starkpeppar, göra sveda och dra små blåsor, då deras saft vidrör tungan, eller svamp-ämnet tuggadt, blandas med saliven. Riskan, ehuru länge räknad icke allenast till de oskyldiga, utan äfven till läckerheter på de förnämares bord, saknar icke egenskapen att väcka en svag stickande smak på tungan, då den tuggas rå, och förtjenar således icke namnet Deliciosus, hvarpå Bolet. edulis, eller Ätliga Kosvampen med större skäl kunde göra anspråk. Kokad och lagad förgår likväl bitterheten.

— I Ryssland skall man bruka att tillaga Riskor på flera sätt: till ex. sedan skifvorna äro bortrensade, och den hinnan, som omkläder hatten ofvanpå, borttagen, uppkokas vatten med ganska litet salt, hvari de rensade svampbitarne läggas och få en gång uppkoka. Detta vattnet afhälles, och de således förvällda Svamparna läggas sedermera i ättika, med något lagerblad och litet peppar samt kokas lindrigt, lemnas att svalna, slås sedan i stenkruka, som tilltäppes och förvaras.

— De kunna äfven färska och som nyss nämdt är förvällda, stekas i grädda och smör. Eller ock rensade, kokas de vid sakta eld med litet vatten, tills de äro väl mjuka, då smör, persilja, peppar m. m. tillägges och kokas vidare.

— I såser och äfven lagade såsom en rätt, blandade med Champinjoner och andra ätliga Svampar, förtäras de allmänt om höstarna; inlagde på ett eller annat sätt, förvaras de ofta för att användas till matlagning öfver vintern.

— Att Svampar innehålla färgämne, ser man tydligen. Någre till ex. Ag. violaceus, färgar saliven violett då den tuggas rå; andra förändra färgen då de brytas och liksom anlöpa i luften; åtskilliga till ex. Ag. coccineus croceus m. fl. sönderkrossade, ge en saft, som färgar papper med nästan lika så högröd färg, som Svampen sjelf ägde förut. Anställda försök hafva bekräftat den gissning, att man med Svampar kunde färga; men dessa äro ännu för få och för litet varierade för att ge något allmänt och säkert utslag. Det synes emedlertid som det vore nödigt, att dertill nyttja unga färska Svampar, nyss plockade, tidigt om hösten och fria från maskar. De försök jag i höst gjort med Riskor till färgning, ge anledning till denna förmodan. Risksaft med alun skall sätta gul färg på linne efter Linders uppgift.

Tab. — fig. a. en ung Risksvamp. — b. en gammal djupt skålig med koncentriska ringar och nedlöpande skifvor. — c. en ung, klufven i tu, för att visa stjelkens ihålighet såsom en pip. — d. skifvornas ordning.

Tillägg, vol. 3:

Nr. 173. Risk-svamp. På F. Ihmisen-sieni.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.