171. Chelidonium glaucium. Strand-kelidon.

Se även #067. Allmän kelidon. Chelidonium majus. - #171. Strand-kelidon. Chelidonium glaucium.

Strand-kelidon.

Örtstjelken är utan hår, med vidt utbredda flikiga och groft tandade blad, som omfatta stjelken. Fröskidan är knölig, och har 2 frörum.

Lilj. Sv. Fl. s. 213. Kl. 9. Mångmänn. 1:qvinn.
Smith. Fl. Britt. T. 2. p. 563. Glaucim luteum.

Sedan Hr. Prof. Swartz, alltid nitisk for vettenskapens förkofran och outtröttelig för Svenska Flores tillökning, för flera år sedan funnit denna i Bohusläns skärgård växande vid hafsstranden, ha vi full rättighet, att såsom svensk anföra den här, ehuru af v. Linné icke i Fl. Sv. upptagen. Växten är egentligen årig, med grenig stjelk och ljust blåaktigt utseende. Roten varar dock ibland öfver vintern och skjuter nya skott följande vår. Rotbladen äro lyrformigt penntaggade och ojemna; örtbladen sitta till skiftes, omfatta stjelken, äro rundade och flikiga. Blomstjelkarna, som utgå från bladens fästen, äro enblommiga. Blomfodret är sträfhårigt och affallande sedan blomman utslagit, som sker i Juli eller Aug. Blombladen runda, stora, guld-gula. Fröskidan är ovanligt lång, stundom ½ aln, krökt, oftast ojemn af små knölar, stundom likväl slät; har 2 rum, skilda genom en svampaktig skiljevägg. Fröna äro många med intryckta punkter.

— Slägtet kännes med 2bladigt blomfoder; 4 blomblad; 2skalig fröskida, som formeras öfver blomman och är jemnsmal. Dr. Smith har, efter Tourneforts och Jussieus exempel, af denna gjort ett eget slägte, kalladt Glaucium, som skiljer sig från allmänna Kelidonen (N:o 67) hufvudsakligen genom 2 rum i skidan och punkterade frön; deremot har Kelidonslägtet efter hans kännetecken ett frörum och taggiga eller kamformiga frö. Den som vill, kan häraf göra ett särskilt slägte, men för min del synes hvarken habitus eller karaktererna vara så olika, att de göra det nödigt. Genom sitt skidlika fröhus, skiljes det från alla de slägten, som utgöra dess naturliga örtflock, kallad Vallmolika växter (pl:a5 Rhoeadeae).

Denna ibland svenska växter nyligen tillkomna Kelidon-art har, genom uppgiften i Hof-R. Hufel. Jurnal (16 Band. 3 St. s. 20) blifvit berättigad att äfven intagas bland de i Medicin gagneliga örter. Hr. Geh. Hof-R. Wendt har, som han säger, ofta med synbar förmån brukat Strand-Kelidonen emot veneriska sjukdomen, och de försök hvarmed han söker bestyrka sin upptäckt finnas beskrifna i nyssnämda Jurnal. Han brukade om sommaren utpressade saften af örten och roten samt om vintern extraktet, som med pulver af Lakrisrot gjordes till piller af 2 grans vigt. Dosis af färska saften var i början 1 tesked par gånger om dagen och ökades småningom till en matsked; af pillerna gaf han 2 st. i sender, 3-4 gånger dagligen och steg i antalet af piller småningom till 6, i fall det ej besvärade magen. Till gurgling, omslag, baddningar och dylikt, användes saften utspädd med vatten eller Extraktet i vatten upplöst.

— Dr. Hechtel anmärker att Kelidon stundom drifvit svett och gjort diarré, hvilket hindrar kuren.

— På lika sätt använd, emot samma och än flera sjukdomar rekommenderas Allmän Kelidon (N.o 67), som i stället för merkurialmedel, säges ensam ofta ha botat veneriska krämpor. Tiden skall visa, om icke samma öde förestår detta, som så många andra, i synnerhet mot veneriska sjukdomen, af växtriket föreslagne botemedel.

Tab. — fig. a. en fullväxt fröskida, afskuren för att visa dess 2:ne rum. — b. rotblad; allt i naturlig storlek.

Tillägg, vol. 3:

Nr. 171. Strandkelidon. Rafns Nytt Biblioth. for Fysik m. m. 1803. Cossigny har funnit Indigoämne i Chelidon. majus, Scleranth. annuus, Scabiosa arvensis m. fl. och tror att det finnes kanhända hos alla växter, fast det visar sig grönt, under vissa behandlings-sätt. Troligen innehåller Strandkelidonen äfven Indigo; och att Cerinthe major skulle med fördel kunna till Indigoberedning användas, synes mig ganska sannolikt, emedan växtens färg, då den blifvit torkad, visar utmärkta tecken dertill.

— Om Indigo tillredning, se Veide Sv. Bot. 1:sta Bandet Nr. 35. Vanligast brukas dertill den Indiska Indigofera tinctoria, men äfven arterna Anil, hirsuta, disperma och argentea.

— På Sumatra fås en ännu finare Indigo af en ny art Nerium, äfven som i Japan och Kina af flera slags Polygonum. Prof. Dr. O. Swartz.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.