170. Serratula tinctoria. Ängskära.
Ängskära. Skärda. Skälgräs. Svenskt färggräs.
Bladen äro sågtandade, i kanten nästan håriga, lyrformigt penntaggade eller flikiga; största fliken utgöres af bladändan. Småblomstren äro alla hvarannan lika och fröfjunet fint skrofligt.
Linn. Fl. Su. p. 278. Cl. 19. Syngenes. polygam. aequal.
Lilj. Sv. Fl. s. 351. Kl. 25. Svågrar. lika svågerlag.
Rothofs Hush. Mag. 1. s. 708.
Linders Sv. Färgkonst. 8:o 1749. s. 86.
Ängskära har länge varit en bekant färgväxt, som man träffar i somliga Landsorter ymnigt på ängar, i löfskog, vid gärdsgårdar m. m., hvarest den oftast inbergas med höet, emedan man ej känner dess stora nytta till färgning. Blommar i Juli eller Aug., har mångårig trådaktig rot, rak, styf, alnshög, och kantig, slät stjelk. Rotbladen äro oftast utan flikar; de andra sitta till skiftes på stjelken, äro lyrformiga eller på flera vis penntaggade, någon gång likväl odelade; alla hvasst sågtandade, fint håriga i kanten, och något styfva. Blommorna sitta tillsamman såsom i en qvast, äro mest purpurröda, ibland hvita. Blomfoderfjällen äro mörkt purpurfärgade, ofta ludna och de yttersta bli småningom de minsta. Fruktfästet är hårigt; fröen strekade; fjunet gult, krökt i spetsen.
— Slägtet kännes med nästan cylindriskt blomfoder, hvars fjäll, utan taggar, ligga såsom taktegel på hvarannan, samt med skrofligt eller fjäderlikt qvarsittande fröfjun.
— Naturliga örtflocken kallas Sammansatta blommor (pl:ae Compositae).
Till gul färg på silke, ylle och linne, användes Ängskäran allmänt vid färgerierna, och som färgen nödvändigt bör bli renare och vackrare om växten är rensad och fri från andra grässlag, så förtjenar den redan, af detta skäl, att odlas och sås ensam, lika så väl som Vau, (n:o 82) Krapp, foderväxter m. m. Dertill kommer ännu en orsak, att den åtgår i stor mängd, emedan den nyttjas äfven till grön färg, (då det förut gulfärgade sedan dras igenom blåkyp, eller blåfärgas och blir derigenom grönt). Växten kan således säljas med fördel och ersätta odlingsomkostnaderna. Den som samlas på ängarna skall, efter Hr. Steph. Benets försäkran, sällan fås fri från gräs och främmande inblandningar och således ge en gul färg, som faller mer och mindre i grönt. Dess rätta färg går nära ljus citrongult och ger starkare olive nuancer än Vau. Ibland de flera sätt att färga med denna växt, på hvilka i de flesta hushållsböcker beskrifningar förekomma, vill jag till någon rättelse, utom det som blifvit vid föregående färgväxter nämdt, anföra exempelvis, att Ängskäran, samlad före fulla blomningen och torkad i skugga eller luftigt rum, kokas med litet kalk en timmas tid. Det förut i alunvatten kokade och sedan torkade yllegodset, lägges i färgsoppan och får gul färg. Detta gula blir grönt om det doppas i blåkypen.
— Till linne 1 ℔, tas till ex. ½ ℔ Ängskära, som kokas 1 timma i 6 kannor vatten med 8 lod pottaska. Afsilade spadet lemnas att svalna något i trädkäril, då ¼ lod finstött spansk gröna tillsättes och omröres, att det må blanda sig; häri lägges linnegodset 1 timmas tid, upptages, sköljes och torkas samt blir gult.
— Med tillsatts af galläpple och jernvitriol, förändras gula färgen till mörkare eller ljusare oliv.
— På åtskilliga orter bruka bönderne, att koka alunbetadt yllegods med torkad och hackad Ängskära, hvartill under kokningen sedan slås lut och kokas ytterligare, då det blir gult.
— Boskapen äta den torr ibland annat foder och äfven sedan man kokat den till färgning, så att man behöfver ej anse den samma såsom onyttig.
Tab. — fig. a. ett af småblomstren med frukt ämne. — b. ett frö. — c. hår, som betäcka fruktfästet emellan fröen; allt i naturl. storlek.
Tillägg, vol. 3:
Nr. 170. Ängskära. På F. Morsiamen-Kruunu.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
