067. Chelidonium majus. Allmän kelidon.
Se även #067. Allmän kelidon. Chelidonium majus. - #171. Strand-kelidon. Chelidonium glaucium.
Allmän kelidon. Svalört. Sönnerdönnes. — Selidon. Seladon. Svalugräs. Öiengräs. På Finska: Pääskyisenruoho.
Blomskaften sitta i parasollställning. Blomfodret är tvåbladigt och affallande. Fröhuset skidlikt, smalt och jemnbredt.
Linn. Fl. Su. p. 181. Cl. 13. Polyandria 1gyn. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 213. Kl. 9. Mångmänningar. —
Berlings Färgbok. Lund 8:0. s. 233. —
Murr. App. Med. T. 2. p. 300—
Retz. Fl. oec. s. 161. —
Pharm. Chelidon. maj. Herba, Radix.
Kelidonen blommar i Maj, Juni och Juli månader, har mångårig rot, och vexer allmän i skuggan på gräsvuxna ställen och vid gärdesgårdar. Bladen äro greniga, med breda och trubbiga småblad, hvarigenom denna skiljes ifrån en utländsk art (Chelid. tenuifol.), som har smala spetsiga småblad eller flikar.
Med obehaglig lukt, besk skärpa och gul saft, som ses då stjelken afbrytes, och som envist fäster sig i huden på dem som vidröra den, igenkännes vexten såsom frisk; torkad, minskas skärpan och lukten försvinner. Roten är färsk brunröd, och torr svart, med egenskaper af örtståndet, nemligen lösande och afförande. Mot gulsot, som en tid fordrade gula botmedel, rekommenderade sig denna förnämligast med färgen af sin saft. Den gafs till ½ drakma af roten i pulverform, eller nyttjades örten såsom té. Extrakt af örten, beredt med vin och inkokadt vid lindrig eld, torde vara bäst; dosis deraf är ett par skrupler, som lösas i destilleradt vatten. Dess bruk i flera veckor skall hafva gagnat i underlifvets förstoppningar, sega vätskor, blekpussighet och vattensot. Extraktet, löst i sjölöksättika (Acet. scillit.) har fått beröm i lungans förstoppningar, sedan upphostningen börjat. Detta är Helmonts specificum. Efter kräkmedels bruk i frossor, skall saften till några droppar, eller half tesked i vin eller ättika, eller ock dekokt på roten, äfvensom roten i pulver till ½ drakma i ättika, intagen nyss före paroxysmens ankomst, hafva gagnat. Svetten, som derefter utbryter, bör noga underhållas. Medlet har ock fatt namn af Tysk Kina. Äfven podager och stenplågor sägas hafva vikit för Kelidonens bruk. Man berömde länge saften emot hvarjehanda ögonsjukdomar; men dessas antal torde inskränks sig till dem endast, som angå fläckar på hornhinnan (pannus, maculae corneae); en droppe af saften eller af extraktet till ett knappnålshufvuds storlek, insläppes i skadade ögat. Mot ref-orms-utslag, då felet är lokalt, kan saften utvertes nyttjas, såväl som emot mjuka vårtor, hvilka den bortfräter. Bladen skola rena och läka sår.
— Ettmüller rekommenderade saften utvertes for oedemateusa bensvullnader och med dekokt af rötterna tvättas i Krain rötsår hos hästar, då maskarna som kunna finnas i såren, tillika dö (Gaertner.)
— Blommorna besökas flitigt af bien; vaxet blir deraf citrongult (Hagström.)
— Till färgning på ylle säges vexten äfven kunna nyttjas.
Tab. — a. öppnadt blomfoder. — b. blomknopp. — c. skida. — d. förstoradt frö med sin krona eller krus.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.