068. Urtica dioica. Brän-nässla.
Se även 068. Urtica dioica. Brän-nässla. - 206. Urtica urens. Etternäsla.
Brän-nässla. Nälla. Stora Näter. — Stor brändhätte. Tolanäsle. Nosle. På Finska: Nokkonen. Nukalainen. Polttava. Nupulkainen.
Bladen äro aflångt hjertlika, sågtandade, spetsiga och emot hvarann sittande. Blomklasarne sitta parvis, eller 2 och 2 tillhopa: han- och hon-blomstren på särskilta stånd.
Linn. Fl. Su. p. 337. Cl. 21. Monoecia 4andr. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 69. Kl. 4. Fyrmänning. 1:qvinn. —
K. Vett. Ak. Handl. år 1747. s. 79. — 1774 s. 253. —
Patr. Sällsk. Hush. Jurn. år 1777, Mars s. 151, Maj s. 250. —
Murr. App. Med. T. 4. p. 587. —
Retz. Fl. oec. s. 749 —
P. Dallinger d. Kult. u. Benutz. d. grossen Nessel. —
Nässlors Plant. och bergn. Stockh. 1776. —
Pharm. Urticae Herba, Radix, Semina.
På odlade ställen, vid hus och vägar, åkerrenar och ibland stenhögar vexa Brännässlor allmänna. Deras rot är mångårig, och frambringar blommor i Augusti månad. Vexten är, i afseende på blommorna, Tvåbyggare, d. ä. honblomstren, hvilka endast äro fruktbärande, finnas på särskilt örtstånd, och hanblomstren på ett annat. Denna har bladen mer aflånga, än etternässlan, som är mindre, mera ljusgrön, och har årig rot; men för öfrigt äro båda af nästan samma egenskaper i medicin. Bladens fina, styfva och genomskinliga hår förorsaka, genom sin retning, i huden en sveda, som kallas nässelbränning, och afhjelpes med påstruken olja. Hvart och ett af dessa hår har vid basen en blåsa, fylld med vätska, som vid tryckning på blåsan kan uppstiga till spetsen af håret; och till följd af det, som vi, under sammansatta förstoringsglas, trott oss hafva utrönt, äro dessa spetsar verkligen täta eller solida, så att vätskan igenom dem icke kan utpressas, förrän spetsen blifvit afbruten; hvilket, då det sker i huden, börjar retningen, som sedan ökas af den utpressade skarpa vätskan, hvaraf svedan och klådan uppkomma. Åtskillige hafva trott dessa hårspetsar vara öppna.
Nässelkålens namn påminner om denna vextens första nytta om våren. Förtärd ymnigt, laxerar den lindrigt och drifver urin. Till boskapsfoder, då den bör skördas tre gånger årligen, är den ypperlig, och förtjenar att odlas på steniga, solrika ställen, hvilket sker med frön och rötter lika förmånligt. Man göder med ris eller halm, som om hösten utbredes öfver sådda och planterade stället, hvarest det får ruttna. Korna blifva af färskt eller torrt nässelfoder feta, mjölken och gräddan ökas, smöret får gul färg. Om hösten äro vanligen nässlor sträfva och fulla af insekter, hvarföre de då mindre gerna förtäras af boskapen: de äro ock då ofta skadliga. Kokhett vatten på torra nässlor, är som sörp för korna ganska nyttigt om vintern. Hästar må mycket väl af torra, malna nässelfrön, som i hafra eller på hackelse kunna gifvas till en näfve morgon och afton. Fåren nästan gödas öfver vintern med torrt nässelfoder. Höns värpa flitigare af frön eller af dekokt på vexten. I bigårdar planteras den och afhåller grodor, som hindra svärmningen.
— Den tjenar, såsom lin och hampa, till tåg och väf, och torde hos oss göra samma nytta som hampnässlan (Urt. cannab.) i Ryssland och Kina, hvarest kläder göras deraf, och ett slags halfsiden, hvars uppränning är af nässeltågor. Till papper duga äfven nässlor.
— Invertes bruket berömmes i åtskilliga slag af blodflöden, t. ex. lifmoderns och blåsans, blodspottning, och äfven näsblod. Man har emot dem brukat nässelsaft till 2-4 uns om dagen, ensam eller blandad med dekokt på Equisetum; äfven såsom dagligt underhåll, mjölk af kor, som endast blifvit fodrade med nässlor, örten stött, eller dess saft uppdrages i näsborrarna mot näsblod.
— Stark dekokt på bladen, i flera veckor dagligen förtärd, säges hafva botat flygande giktvärk, hvartill dock Etternässlan (Urt. urens) allmännare här användas. En näfve af rötterna, kokade i en kanna vatten, tills hälften återstår, hvaraf drickes ett par glas om dagen, säges hafva gagnat i nybörjad lungsot. Fröen, kokade i vatten eller mjölk, skola vara ett godt maskmedel. Blommor och frö torkade och gifne 1 drachm. i dosis, berömmer Lanettini som ett verksamt medel mot elaka vexelfebrar. Utvertes piskas med friska nässlor, till dess huden blir röd, förlamade lemmar, och fötterna vid uppstigen podager. Dylikt användande af nässlor rekommenderas af somliga, då någon fallit i en dödlik slummer eller letargi och stark febersömn. Också skall samma bruk af nässlor kunna återväcka en, under utsväfvande lefnadssätt, förlorad njutningsförmåga.
— Med stark dekokt på rötterna färgas egg gula. I Moskwa har Kalagin funnit ett sätt att färga mörkgrönt med nässlor, hvarföre han erhållit publik belöning.
— Af 4 skålp. nässlor fås 1 skålp. pottaska.
Tab. — a. ett hänge (amentum) med honblomster. — b. ett förstoradt honblomster. — c. ett förstoradt frö. — d. — förstoradt hanblomster med dess bägarelika håningshus. — e. förstoradt hår af dem, som göra nässelbränning. — f. ett dylikt med afbruten spets och utpressad vätska.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
