090. Pteris aquilina. Allmän Ormbunke.

Allmän Ormbunke. Ormris. Bräken. Enstabb. På Finska: Sanan. Sänenjalka.

Stambladet, (frons, växten ofvan jord) är mångdubbelt (grenigt). Grenarna äro parvis utgående, penntaggade, med lansettlika blad, af hvilka de nedre äro intill bladnerven inskurna, med trubbiga småblad eller flikar; de öfre hela, lansettlika och småningom mindre.

Linn. Flora Su. p. 372. Cl. 24. Cryptogam. Filicos.
Liljebl. Sv. Fl. s. 389. Kl. 16. Lönngifte. Ormbunkar.
K. Vett. Ak. Handl. 1743. s. 86.
Patr. S. Hush. Jurn. 1782. Mars s. 330.
Murr. App. Med. T. 5 sid. 472.
Lagus Diss. de Er. vulg. & Pteride aquil. Aboae 1754 Praes. Kalm.
Pharm. Filicis foem. Radix.

Ensam i sitt slägte inom Sverige, är denna art ganska allmän i skogar och på ofruktbara ställen. Dess mångåriga krypande rot, uppskjuter årligen nya ömtåliga skott; om dessa tidigt och ofta afhuggas, utrotas därigenom växten, som utmagrar jorden och är på åkrar och ängar ett svårt ogräs; med plogen bör roten kunna förstöras emedan den ligger sällan djupare än ¼ aln under jordytan. Fröredningsdelarna synas i Juli månad i form af en linie på undra sidan af småbladen, nära vid den tillbakaböjda hinnaktiga kanten (indusium).

— Nästan alla kreatur undvika att äta den, och hästar sägas må illa deraf. Likväl kan den i svår foderbrist blandas med halm, mjöl och litet salt till sörpe, då den förtäres af Boskapen, och om den tidigt afslås, t. ex. i Juli, torkas långsamt i skuggan och sedan förvaras till vinterfoder, så äta de den begärligare. När stambladet eller stjelken nära jorden vid roten snedt afskäres har man inbillat sig se figuren af en fläkt örn, hvaraf anledning är tagen till namnet aquilina. Växtens ömtålighet för köld, gör att den visar med gul färg, när första nattfrost eller så kallade jernnätter inträffat.

Det som auktorerne fordom berättat om Filix foem., angår denna och ej den Polypodie-art som v. Linné kallat så. Roten, som i Läkarekonsten användes, är i ytan svart, ini hvitaktig, till smaken något bäsk och mera äklig än den af Trejon (N:o 51). Den är namnkunnig såsom medel mot maskar och sättes af många i bredd med Trejonroten. I pulverform gifves af torkade Ormbunksroten, emot Binnikemask, 2 drakmer, hvaraf med håning göres mos, eller 5 drakm. i hvitt vin; denna dosis förnyas 3—4 gånger om dagen, 2—3 dar å rad och sedan ges ett purgermedel; eller tages 1 qvintin af pulvret i infusion på örten 2—5 gånger om dagen, samt något starkt afförande en gång i veckan. Späda barn, som ha maskar, få ½ drakm, delad på morg. och afton, i mjölk och lindrigt laxermedel efteråt. Detta medel gagnar äfven mot spolmaskar och springmaskar. Man har tillagt växten åtskilliga andra mindre sannolika egenskaper, t. ex. att bota fel i mielten, stenplågor m. m. Det tros äfven att den kan förorsaka missfall. I Norrmandie skall roten användas till bröd vid infallande hungersnöd. Kring Bohus nyttjas färska rotens utpressade saft att stryka på brännsår, och bladen bultade läggas med ägghvita på röda och svaga ögon. Växtens saft med den af mogna fläderbär (Nr. 53), Mästerrot (rad. Imperat. Ostruth.), Teriak, tillsammans kokade och med bröd gjordt till hård massa, säges gagna invertes emot Boskapssjuka. Åt får, som haft stark utsot (cholera ovium) har man gifvit en blandning af Ormbunksaska, eksvamp, alknoppar och litet sot. Man har trott sig finna, att Svin kunna bli feta af Ormbunkens rötter.

— Bränd ger växten stark hetta och brukas till eldning. Askan håller mera lutsalt än vanlig vedaska, och om deraf med vatten göras bollar som torkas, så kunna de förtäras och vid förefallande behof nyttjas, nästan som såpa, tvål eller lut.

Tab. — fig. a. ett förstoradt småblad (pinnula) eller en flik af det lansettlika bladet — b. fröhus eller kapsel förstorad.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 90. Allmän Ormbunke. I Nachricht. v. gelehrten Sach. 12. st. 1802., yttrar B. Bernhardi den förmodan, att befrödningen hos Ormbunkar i allmänhet, sker på öfra sidan af bladen, fastän frukten finnes på den nedra, och tror han sig hafva funnit hanmjölet i egna hinnor inneslutit på öfre sidan, mot brädden af bladet.

— Fl. d. Wett. Växten träffas sällan eller aldrig i skuggan med frukt, men ofta dermed på ställen der solen skiner.

— Roten nyttjas vid beredning af Karduan, och askan i stället för såpa, samt vid glasbruk. Japonesaren berättas äta växten ännu späd och förr än bladen utvecklas; de förtära äfven roten sönderstött, väl afsköljd med vatten och kokad. Getter äta bladen. Växten tjenar till strö i brist på halm, till stoppning i madrasser, pottaska och garfning.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.