189. Spiraea ulmaria. Älgört.

Se även 154. Spiraea filipendula. Brudbrödsört. - 189. Spiraea ulmaria. Älgört.

Älgört. Karsöta. Karört. Mjödört. Algräs. Johannisört. Majgräs. Luktgräs. Byttegräs. Möltagräs m. m. På Finska: Fleiniruoho. Humalaheinä. Formu. Myndiformu.

Örtstjelken är icke trädaktig. Bladen penntaggade, under hvitludna: småbladen dubbelt sågtandade, det yttersta udda bladet är störst och stundom 3deladt eller flikigt. Blommorna ha många pistiller och sitta i knippform i toppen.

Linn. Fl. Su. p. 170. Cl. 12. Icosandr. 5:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 198. Kl. 8. Tjugemänn. 3-5 qvinn.
Murr. App. Med. T. 3. p. 120. Pharm. Ulmariae Flores, Herba.

Elgörtens många svenska namn, olika för hvar landsort, utmärka att växten är både allmän öfver hela landet, och att den ådragit sig ett visst slags uppmärksamhet. Den trifves bäst i ängar på fuktiga ställen, i buskar, vid bäckar och kärr samt blommar i Juni och Juli. Roten, som är mångårig och trådig, uppskjuter 3-4 fots höga stjelkar, hvilka äro fårade och bladiga. Bladen, inunder ådriga och hvitaktiga af ett fint ludd, ha olika små blad; bladskärmarne äro tandade, åtskilda och nästan runda. Blomknippan är mycket grenig och mångblommig, med små hvita, starkt luktande blommor, som hysa hvardera 6-8 pistiller eller stylar, samt få glatta vridna spiralformiga frökapsler. (Jfr. n:o 154).

För blommornas lukt och växtens resliga utseende, har man utan tvifvel först funnit Elgörten i allmänna lefvernet något märkvärdig, och sedermera har den efterhand, såsom gagnelig i utslags-sjukdomar, kommit på Apoteken bland medicinalväxterna, fastän den nu mera är aflagd. Blommorna ansågos såsom svettdrifvande och gafs infusion på dem, gjord med hett vatten, för att påskynda koppornas eller meslingens utbrytande, då dermed gick långsamt. I lika afsigt förenades med deras bruk, svafvelblommor emot skabb, som slagit in i kroppen.

— Såsom innehållande garfämne, skulle växten kunna vid Garfverier och Hudars beredning användas.

— Bland Boskapen äta Getter den gerna och förmodligen äfven Elgar, om man får sluta af namnet Elggräs; men Hästar och Oxar, anmärker v. Linné, äta den icke; de förra har man likväl sett förtära den torkad bland annat foder.

— Af Gadd berättas att blommorna fördrifva mask ifrån säden i spanmålsbodarna, och i fall så vore, hvarpå dock tviflas, ägde Elgörten i detta afseende ett sant värde.

— Vid midsommartiden, brukar man på landet att med dess blommor, skaffa angenäm lukt i boningsrummen, der den strös på golfvet, hänges under taket och på väggarna.

Tab. — fig. a. blomma; förstorad. — b. fröhusen. — c. fröhusen, förstorade. — d. ett ensamt fröhus, förstoradt. — e. rotblad.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.