Kardborre, Arctium sp.

Våra läkeörter.

Den tvååriga kardborren gör en rätt så platt bladrosett under sitt första levnadsår. Följande år gör den en 1-2 meter hög blomstjälk. När den väl har producerat frön, och dessa har mognat, dör örten. På samma sätt lever alla tvååriga växter, förutom de få individer i varje art som blommar redan första året, eller som blommar först år tre eller ännu senare.

Vi har tre arter av kardborre, och alla tre kan användas på samma sätt. Japansk goborot kan användas om roten lagras i en källare över vintern, annars är den alldeles för svag till sin verkan.

Av kardborre brukar roten vara den som nämns i örtaböcker. Den skall grävas antingen första årets höst (dvs. nu) eller andra årets vår - eller senast när örten håller på att bygga sin blompyramid, tidigt på andra årets sommar. När örten sätter frö finns nästan ingen kraft kvar i roten, och när fröna är mogna är roten rutten och brun inuti.

Kardborren är ett finurligt diuretikum i det att örten får oss att utsöndra natrium (som vi äter alldeles för mycket av i form av vanligt bordssalt) men håller kvar kalium (som vi inte intar lika stora mängder av). I vanliga fall utsöndrar vi båda tillsammans, och de flesta apteksdiuretika får oss att utsöndra ungefär lika mycket av båda - med en kaliumbrist som följd. Bananer innehåller rätt mycket kalium.

Jag känner till tre örter som är diuretiska på samma sätt som kardborre (rot och blad): kvickrot (rot), maskros (rot och blad), och cikoria (rot och blad).

Diuretiskt index

Om du tycker om att experimentera och drar föreläsningar kan du etablera ett diuretiskt index för olika örter. Det gör du såhär: gör ett örtte med bara en ört (t.ex. blad av kardborre) innan klassen börjar. När folk kommer in får de var sin mugg med te. Ditt diuretiska index är antal lyssnare som måste gå på tuppen under en och en halv timmes lopp, omräknat till procent.

Blad av kardborre ger ett mycket högt index, roten är inte lika snabb i svängarna. Andra diuretika är t.ex. maskrosblad och rot, björkblad, och åkerfräken. Som omväxling kan du ta örter som inte är diuretiska, t.ex. mynta och citronmelissa.

Bra för levern

Men tillbaka till kardborren: förutom sin diuretiska verkan är örten också mycket bra för levern. Tugga på en bit torkad rot (en skiva av en tjock rot, ca 5 cm av en tunn rot) om du har leverproblem, eksem eller psoriasis, och gör en olja eller salva av bladen för utvärtes bruk. Nu frågar du "Men du sade att den är bra för levern. Vad har det med eksem och psoriasis att göra?". Bra fråga. Om levern inte klarar av blodets slaggämnen hamnar de till följande stora eliminerande organ - skinnet. Och om skinnet inte kan utsöndra dem får du utslag. Psoriasis blir värre av stress, fel diet, och en svag lever, så stöd levern, minska på stressen och se över dieten - men det vet de som lider av psoriasis redan.

Utvärtes stöder bladen hudens utsöndrande funktioner, så gör en olja eller salva och använd dessa regelbundet.

Gör ett te av bladen (1 tsk torkade blad, 2 dl kokande vatten, låt dra i 10 minuter, sila, drick 2-3 koppar per dag). Drick inte det just innan du går och lägger dej, för den diuretiska verkan gör att du får stiga upp igen nästan genast.

Eller gör en dekokt av roten eller fröna (1-2 tsk torkad ört, 2,5 dl kallt vatten, koka upp, låt dra i 15 minuter, sila, drick 2-3 koppar per dag).

Fröna ja. Det finns en liten brunfläckig fluga vars larver lever i kardborrens frön. Det är faktiskt bäst att förarbeta fröna enligt hallonprincipen: du ser inga maskar i hallonsylt. Du ser inga maskar i kardborrefrötinktur. För också om du är helt säker på att du rensade ut alla frön med hål i kommer du att ha flugor i din glasburk med torkade kardborrefrön. Mina kardborrefrön hamnade rätt fort på komposten, inklusive flugor, och det var ju synd om både ört och arbete.

Henriette Kress
Örtterapeut

(publicerad i Vasabladet den 27 augusti 99)