Malört.
Artemisia absinthium. L. Tyskl. Wermuth. Engl. Wormwood.
Historik.
Andra namn äro Maerta, Mallukt och Marta. Malöft är benämningen för växten i Hälsingland, tydligen en förvrängning av mallukt, vilket därstädes uttalas mal-öft. Som synes bortfaller den ena av konsonanterna.
Enligt sägnen skall växten hava fått sitt namn efter gudinnan Diana (Artemis). Diana var jagtens gudinna, dotter av Jupiter och Latona samt tvillingsyster till Apollo. Den växt, som fått sitt namn efter en sådan storhet, har med säkerhet varit högt aktad.
Malörten har t. o. m. i vårt land räknats som ett bra medel mot onda andar. Döm om förf:s förvåning, då han föregående sommar vid besök på en äldre kyrkogård fick se ett malörtstånd nyplanterat över en grav och vid en förfrågan erhöll den upplysningen att sättet var »bra». I en äldre handskrift rekommenderas malört mot ormbett samt mot sjukdomar, vilka följa förlossningar.
Som magmedel är växten fortfarande erkänd och malörtsdroppar hava i dag som för 100 år sedan samma värde.
Den ursprungliga absintlikören tillverkades av en fransk läkare, bosatt i Schweiz. Han odlade själv sina kryddor och de droppar han beredde av dem voro alkoholfria. Nyare absintlikörer innehålla i motsats till dessa avsevärda mängder sprit.
Namnet malört har kommit från allmogebruket att använda växten som skydd mot mal. För att utröna denna metods värde gjorde förf. för någon tid sedan ett intressant experiment. Ett par lappskor av renhud fylldes tidigt på våren med malört och placerades på ett vindskontor. Under hela sommaren stodo de orörda och när hösten kom företogs en grundlig undersökning. Härvid visade det sig, att trots de voro proppfulla med blad och blommor, hittades ett flertal s. k. malar. Inför ett dylikt faktum förlorades allt förtroende för växten. Dock kanske någon annan fått ett annat resultat, då våra förfäder i allmänhet ej hava meningslöst namngivit Floras barn.
Utseende.
Malörten tillhör familjen Compositeae. Den förväxlas ofta med A. vulgaris, vilken dock är grövre och större. Malörtens blad äro finare samt även på övre sidan gråludna. A. vulgaris, kallad gråbo, har däremot bladen endast på undre sidan hårbeklädda. Blommorna hos A. absinthium äro ljusgula. Växtens höjd är 60 à 90 cm., allt efter mer eller mindre gynnsamma förhållanden.
Odling.
Ehuru malörten växer vild torde odling vara värd att tänka på. Många för all annan växtlighet, otjänliga backar kunna planteras därmed. När växten sedermera blivit bofast har ägaren endast att årligen skörda. En dylik odling felslår aldrig och avsättning finnes.
Djuren förtära ej malörten och den kan därför med fördel placeras i beteshagar.
Svenska Medicinalväxtföreningen hade under år 1917 behov av 5,000 kg. torkad vara.
Förökas genom frön och genom sticklingar. Delning lyckas även. Frökornen äro ytterst små och sås därför fördelaktigast i bänk under april månad. Då plantorna efter ett par omskolningar äro färdiga att utsättas på kalljord, böra de erhålla ett inbördes avstånd av minst 50 cm.
Förökning medelst sticklingar går även förträffligt. Sådana som stickas i mitten av juni, erhålla rötter under loppet av tre veckor. Vid skörden insamlas växtens sidogrenar med blommor och blad. I övrigt vad det gäller malörtens tillvaratagande hänvisas till Våra Medicinalväxter av direktör Lind och apotekare de Verdier, en bok, som borde finnas till och med i den mest avlägsna torpstugan inom vårt land.
Användning.
För ej länge sedan var det ett allmänt bruk att landsbefolkningen själv beredde sina magstärkande medel. Dylik hemlagad medicin, färsk och aromrik, var ej svår att förtära, snarare tvärtom.
Malörten kokas i en kastrull till dess en brun lag bildas. Denna lag är just de beska droppar vi köpa på apoteken, ehuru sådana äro sammankokta eller koncentrerade. Av hemmagjord vara kan man konsumera en matsked eller mera, smaken är som nämnt ej oäven.
