141. Anemone hepatica. Blåsippa.

Se även #003. Hvitsippa, Anemone nemorosa. - #141. Anemone hepatica, Blåsippa.

Blåsippa. Blåveror. Kitlingblomma.

Bladen äro hjertformiga och 3flikiga: flikarna mest likstora, rundade och helbräddade. Blomfodret (Svepet) består af 3 likstora blad och sitter något skildt ifrån blomman.

Linn. Fl. Su. p. 187. Cl. 13. Polyandr. polygyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 223. Kl. 9. Mångmänningar. mångqvin.
Murr. App. Med. T. 3. p. 102.
Pharm. Hepaticae nob. Herba.

Botanisterne hafva gifvit Anemonslägtet det kännemärke, att dess samtlige arter skulle sakna blomfoder; således skulle Blåsippan med sitt 3bladiga blomfoder icke få räknas ibland dem. För att hjelpa saken kallade man dess blomfoder Svepe, hvilket skildes från blomfoder derigenom att Svepet skulle vara på något afstånd nedanföre blombladen; men likväl hafva åtskillige nyare Örtkännare skilt Blåsippan från Hvitsippans och de öfriga Anemonernas slägte, under namn af Hepatica nobilis (se Flora d. Wetter.). Vi finna icke dertill nog skäl, och tro att hvar och en, utan att bekymra sig om dess blomfoder, skall lättligen upptäcka nog likhet emellan denna och Hvitsippan (N:o 3), för att kunna stå tillsamman i ett slägte. Blåsippan har mångårig trådig rot; dess knopp, som öfver hela vintern döljer blad och blommor, har merendels 4 yttre och 5 inre äggformiga hinnaktiga fjäll. Bladstjelkarna äro långa, trinda och håriga; bladflikarne utåt kanten, som är inböjd, håriga, icke djupt inskurne, trubbiga, släta och inunder nätformigt ådriga. Bladen sedan föregående år sitta qvar och äro mest bruna. Växer bland buskar af En och Löfträd icke synnerligen rar, och blommar i första vårdagarne.

Denna har icke såsom de andra Anemonerna, någon betydlig skärpa, utan blott en lindrigt sammandragande natur, hvarföre den tillförene varit ansedd såsom stärkande och nyttig i lefrens och njurarnas krämpor samt vid blodflöden. Latinska namnet tillkännager dess förmenta nytta mot lefversjukdomar. Nu för tiden brukas den icke, ehuru sjelfva Boerhaave berömde den i gammal gonorré af slapphet; kan hända likväl att dekokten eller infusion någon gång ännu föreskrifves till gurgelvatten; men på Apoteken är den öfverflödig och af andra tjenligare växter med skäl utträngd.

— Mera nöje tillskyndar oss blomman, som färdig bildad inom sin knopp, utspricker vid första solvärmen om våren, då ännu knappt snön hunnit i grannskapet bortsmälta. På god jord i trädgårdar blir blomman dubbel och varierar med ljusare eller mörkare i blått ell. rödt fallande färger. Ibland skogsblommor är denna en af de första och utbjudes derföre ofta till salu i städerna, såsom en glad budbärerska för den behagligaste bland årstiderna.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.