128. Betula alnus. Al.

Se även #80, Björk, Betula alba. - #128, Al, Betula alnus.

Al. Alle. Alder. Uhlra. På Finska: Läppä. På Lappska: Leipe.

Löfven äro nästan runda, något trubbiga emot ändan och i kanten naggade. Blomhängens stjelkar äro greniga.

Linn. Flora Sv. p. 336. Cl. 21. Monoecia 4:andr.
Lilj. Sv. Fl. s. 290. Kl. 13. Samkulle med åtskilda han- och honblom. på samma träd (Diclinia).
K. Vett. Ak. Handl. 174s. s. 28. 1745 s. 246. 1747, s. 134.
Murr. App. Med. T. 1. p. 72.
Kalm Disp. om Cajaneb. Län s. 33.
Linderh. prakt. hand-Lexic. &c. s. 13. Pharm. Alni Folia.

Trädet växer helst på sidländ jordmån, men äfven på torrare ställen; är skild ifrån Arren (Bet. incana), som har spetsigare, ljusgrå och klibbiga löf. Alens kända artförändringar äro: en lågstammig med som som likna både Oxelns (N:o 48) och Alens; en annan med nästan penntaggade, spetsiga och mycket klibbiga löf, som likna Eklöf (N:o 73). Dess blomhängen äro för han- och honblomster, likasom Björkens (N:o 80), åtskilda. Alen blommar i Apr. ell. Maj, fastän dess han- och honhängen synas redan hösten förut. Hannarnas hängen bestå liksom af många skilda små blomklasar (fig. a.), af hvilka hvardera har ett gemensamt blomfoderfjäll, som innesluter 3 blomster: dessa bestå af 3 små fjäll, 4 ståndare, lika många blomblad (fig. b.), dock äger medlersta blomstret blott 2 fjäll, 3 ståndare och 3 blomblad. Hanknapparne äro enkla. Honhängen utgöra, då de äro mogna, riktiga kottar, som under blomningen inom hvart stort fjäll, hysa a fruktämnen, hvardera med 3 pistiller och 2 små fjäll (fig. c). I stället för det tunna släta fjället (fig. c.), får mogna kotten, liksom Tallen (N:o 91), ett helt och hållit förändradt (fig. e.), och frukten blir en liten nöt med kärna (fig. f. och g.), som mognar i Sept. ell. Okt. Således är Alen i anseende till blommorna skild ifrån Björken, genom enkla hanknappar, nötfrukt och qvarsittande kottar, hvarföre den som behagar, skulle deraf kunna göra ett eget slägte.

Hofråd. Murray berömmer mycket Allöf till omslag, att dermed fördrifva mjölken hos mödrar, som ej vilja ge di. De sönderskurna löfven värmas på en tallrik och påläggas ljumma; i början kan litet körvel tillblandas. Det berättas att de skola gagna mot inflammerade bulnader och frätsår, om de bultas och läggas på sjuka stället. Finnarne pläga tugga Albark och litet Videbark samt blanda detta med rågmjöl till omslag mot Rosen; och Lapparne sägas tvätta barnen i Albarksdekokt, då de besväras af klåda i huden.

— Barken hyser mycket sammandragande ämne. Kokad med jernvitriol och bresilja svärtar den skinn, och med jernhaltig gyttja ell. kärrjord, yllegods. Somlige blanda i Albarksdekokten något af den jernblandade sand (slipgår), som vid äggjerns slipning samlas i slip-hoen, då blandningen kokad svärtar både ylle och linne. Utan tillsats af jern fås brun färg, som blir mörkare om godset mellanåt upptages och torkas, samt flera gånger blötes i den omkokade barkdekokten. Fisknät kokas ock i dekokt på barken. Med tuggad Albark färgas träd och läder brunt. Hårda trädslag få ebenholz-svärta om de först kokas flera gånger i barkdekokten och torkas mellanåt, sedan tillsättes litet jernvitriol (grön vitriol) och trädet kokas dermed vid pass ½ timme; slutligen lemnas det att långsamt torka, arbetas, poleras och öfverstrykes med något fett, olja eller fernissa; är trädet förut betsadt med skedvatten blir det svartare. Barken nyttjas äfven att svärta hattar, och Boktryckarsvärta kan äfven deraf tillredas.

— Löfven ges åt får, att förekomma vattensot; de samlas i slutet af Juli, och brytas då eller helst strykas af grenarna. Blandade med agnar och mäsk, tjena de till föda åt svin. Åt kräftor, som hållas lefvande i sumpar, ges äfven Allöf. Strödda på golfvet i rum der loppor finnas, fastna dessa på de klibbiga löfven och kunna således fördrifvas. Till läderberedning skola så väl löfven som barken kunna användas.

— Veden är mjuk, lätt och vacker, men skör; spricker ogerna under torkning och är till bränsle näst björken i godhet; ger stark värme, god aska, och kol, som tjena till krutberedning. Under vatten och fredadt för luftens åtkomst, är Alträdet ganska varaktigt. Husen i Venedig och Ravenna äro till största delen byggda på Alpålar. Snickare och svarfvare nyttja mycket Al. Alpinnar lagde om sommaren i dricka, bibehålla det länge friskt och osurt; och om de stickas i färskt smör, skall det icke lätt härskna. Unga Alrötter, i stället för kork, tjena till buteljproppar. Med friska Alqvistar som läggas bland kålplantor, fördrifvas jordloppor.

— Hjerpar och småfåglar äta Alfrö. Så kallad Alknopp eller kottarne, kunna istället för galläplen brukas till svart bläck.

— Trädet hindrar ej gräsväxten, bibehåller stränderna vid rinnande vatten, men vid fiskdammar anses det mindre tjenligt. Så kallade Alkärr hysa nästan alltid god och till odling tjenlig jord. Det växer ej långsamt, och hinner till 40 alnars höjd och 3 qvarters diameter. Till häckar och alléer passar del rätt väl.

— Sås bäst med qvistar, hvarpå finnas mogna honkottar; dessa läggas om hösten i fåror, som uppköras i tjenlig jordmån. Inom ett år uppkomma fröen. Om ett tjenligt land delas i 7 lika delar och en del sås hvart år, så kan den först sådda delen huggas, när den sista är sådd, och den sista när den första å nyo af de qvarlemnade rötterna tillvuxit. Med rotdelningar fortplantas Alen hastigare, och äfven med störar, som planteras tidigt om våren, innan knopparne utspricka.

Tab. — fig. a. en hanblomklase med 3 blomster. — b. ett enskilt hanblomster med 4 ståndare. — c. honfjäll med 2 honor; något förstorade. — d. en hona, mycket förstorad. — e. ett moget honfjäll i naturlig storlek. — f. frukten, som är en nöt. — g. kärnan, båda förstorade.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 128. Al. Fischerstr. Ekon. Dikt. T. i. s. 29. Fl. d. Wett. Trädet hinner till 40 — 60 års ålder och ruttnar inom några år i fria luften under bar himmel men icke under vatten.

— Gröna eller färska Alträds-knippen, inkastade i tegelugnen, gifva åt teglet som der brännes grå färg. Löfven öka mjölken hos kor, och ätas späda, i synnerhet gerna af får. Siskor söka begärligt alfrö.

— Till svärtning afskalas barken, helst af unga grenar, torkas först och blötes sedan något i vatten, hvarefter den åter får torka till dess den skall nyttjas. Då kokas den med vatten oah antingen jernhaltig kärrjord eller slipgårr tillsättes. Godset ilägges och lemnas till andra dagen, då det upptages och färgsoppan kokas på nytt, hvarefter tyget å nyo ilägges och lemnas några timmar då det upptages, sköljes och torkas.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.