Se även 087. Cochlearia officinalis. Kokleari. - 242. Cochlearia Armoracia. Pepparrots-ört.

På Finska: Piparruuti.

Örtstjelken är rak. Rotbladen aflånga, i brädden naggade och med stjelkar försedda; stjelkbladen äro lansettlika, inskurna eller helbräddade och utan bladstjelkar.

Linn. Fl. Su. p. 227. Cl. 15. Tetradyn. Siliculosae.
Lilj. Sv. Fl. 271. Kl. 12. Fyrväldige, kortskidade.
K. Vett. Ak. Handl. 1766. s. 251.
Murr. App. Med. T. 2. p. 348. Pharm. Raphani rusticani l. Armoraciae Radix.

I Skåne har Pepparroten funnits vild på åkrar, vid dammar och fuktiga ställen, i synnerhet vid berg, men planteras allmänt i trägårdar. Roten är mångårig, hvit och lång. Blommorna utspricka i Juni eller Juli, men sätta sällan frö. Örtstjelken blir alnshög, bladig och får blommor, som sitta i qvastform. Rotbladen bli mycket stora, äro ådriga och stundom penntaggade. Fröskidan är kort och elliptisk, med ganska kort styl, men stort märke på pistillen.

— Slägtet, hvaraf vi förut anfört en art (n:o 87), igenkännas med en hjertlik, svulstig och skroflig fröskida, som har tjocka trubbiga fröskal och hyser många frö. Naturliga Örtflocken kallas Fröskidade växter (pl:ae siliquosae).

Roten har mycken skärpa, som dock lätt genom kokning och torkning mildras eller försvinner. Då den förteres rå och lärsk, angriper den svalg och näsa, hvarvid tårarna ofta rinna ur ögonen; men denna verkan är ej långvarig. Utvertes lagd på huden retar den äfven och gör rodnad, hvarföre den blandas i senapsdegar (n:o 83). Wiegleb har, i distilleradt pepparrotsvatten, funnit bevis på flygtigt lutsalt, som det innehållit; en skarp och starkt luktande olja öfvergår äfven vid distillation. De som ha svag mage och förtära pepparrot, besväras af uppstigningar och andedrägt, som luktar något likt lök; rötter som hysa skärpa liksom Pepparrot t. ex. Rättika och Lök, ha samma obehagliga egenskap. Såsom nyttig mot skörbjugg är Pepparroten i synnerhet känd. Pepparrotsdricka beredes af sönderskuren Pepparrot, som på dricka eller öl lemnas i några dar väl täppt; dosis häraf är par spetsglas en eller 2 gånger om dagen. Vin utspädt med vatten kan äfven brukas i stället för dricka. Rifven Pepparrot, fuktad med ättika, lägges i kokad varm mjölk, som deraf yster sig; osten borttages och vasslan nyttjas liksom Pepparrotsdricka mot skörbjugg. v. Linné berömmer mot trångbröstighet af skörbjuggs-orsak, Pepparrots-sirap, som icke genom kokning är tillredd. Roten kokad i mjölk, som dracks i sängen för att vara svettdrifvande, botade på 4 veckors tid så kallad flygande giktvärk i lederna. Bergius föreskref ett skedblad af Pepparrot, skuren i små stycken, som skulle sväljas hela om mornarna och derpå drickas ½ liber af dekokt på Enebärstoppar (summit. Junip.); mycken Pepparrot i magen synes dock, om den är färsk och skarp, utöfva för stark och farlig verkan. Men Pepparrot på flera sätt använd, har äfven såsom urindrifvande i vattensot, svullna fötter m. m. visat sig verksam. Och ehuru inga stenlösande medel hittills med säkerhet blifvit funna, anföra dock somlige Auktorer Pepparroten ibland dem, och det förmodligen i synnerhet i anledning af Joh. Bauhins uppgift om en gammal man, som på kort tid lindrade sina stenplågor genom bruket af ett litet glas vin, hvari pepparrot någon tid legat och som han drack morgon och afton.

— Utvertes användes Pepparrot såsom ett dragmedel, mot reumatisk tandvärk kan en frisk bit läggas på tandköttet. Att tvätta sig med okokad mjölk, hvari Pepparrot legat, bruka unga fruntimmer stundom såsom skönhetsmedel.

— Att den i hushållen vid matredning brukas, är allmänt bekant; men dess skärpa bör mildras genom blandning i olja, smör, mjölk m. m. och genom kokning, då mycket af det flygtiga, skarpa och retande ämnet förgår.

— Roten planteras i fet och fuktig jord, hvarom kan läsas åtskilliga böcker, som angå köksträgårds-skötsel. Vanligen väljes ett särskilt trägärdsland, skildt från de öfriga; detta gräfves väl och rensas. I smala upphöjda sängar, hvaruti på ½ alns djup ett hvarf gödsel finnes, läggas horisontal och längs efter sängen, vid pass ¼ aln djupt, Pepparroten, som bör vara af god sort och utan trådlika rötter; sängarne kunna vara nedtill högst 1 aln breda, men smalare uppåt. När bladen börja uppskjuta och något hunnit tillväxa, bortrensas ogräset. Om hösten då roten upptages, bör intet qvarlemnas, emedan deraf blir ett ogräs, som med svårighet utrotas. Ju flera år Pepparroten får växa på samma ställe, ju mera försämras denn och bör derföre ofta omläggas.

Tab. — fig. a. förstorad blomma utan blomblad. — b. blomblad. — c. blomfoder. — d. fröskida. — e. ett öppnadt fröhus. — f. frö. — g. stjälk med ett penntaggadt blad. — h. rotblad. Originalet växte i trädgård.

Svensk Botanik, band 4, 1805. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.