183. Glecoma hederacea. Jordrefsört.

Jordrefsört.

Örtstjelken är krypande. Bladen hjertformigt njurlika och i kanten naggade.

Linn. Fl. Su. p. 202. Cl. 14. Didynam. gymnosp.
Lilj. Sv. Fl. s. 246 Kl. II. Tvåväld. med nakna frö.
Murr. App. Med. T. 2. p. 174.
Jahn. Auswahl der der Arzneymitt. &c. I. B. 8:0 1797. p. 414.
Pharm. Hederae terrestr. Herba.

De refviga och utåt jorden liggande stjelkarne ha något upprätt växande, blomförande grenar, och platta utbredda blad, försedda med bladstjelkar. På dessa träffas stundom knölar med många rum ini, förmodligen tillkomna af insektsting. Blommorna äro blå, sitta i krans kring stjelken, mest 3 tillhopa och ha strekadt blomfoder samt hvita ståndarknappar. Om våren, då stjelkarna ännu äro korta, ligga de icke så utåt jorden, som sedan om sommaren och mot hösten. Växten blommar i Maj och Juni; växer vid gärdesgårdar och på torra ställen allmän; har mångårig rot och tros utmagra jorden samt qväfva andra växter i sitt grannskap. Naturliga örtflocken för denna ört kallas Kransblommor (pl:ae verticillatae), och Slägtet kännes med 5klufvet blomfoder, och ståndarknappar, af hvilka 2 och 2 sitta tillhopa och utgöra ett kors.

Växten röjer färsk och torkad någon aromatisk lukt; hyser bäska och litet skärpa samt tyckes, i afseende på sina egenskaper, böra få sin plats emellan Apteksfumaren (n:o 42) och Koklearien (n:o 87). Den är öppnande, urindrifvande och sårläkande, och brukades i medicin mera förr än nu, då den blifvit nästan bortglömd. Cullen kallar den ett kraftlöst medicament, hvaremot likväl andra Läkares erfarenhet, både inom och utom England, kunde till bevis för motsatsen anföras. Såsom ett verksamt medel, hvilket retar, i synnerhet körtelsystemet, säger sig Jahn ofta och med fördel ha brukat den i sådana Lungans sjukdomar, der han förmodat skärper af skrofler, reformar eller gikt vara orsaken. Han föredrar saften af friska växten utpressad, men brukar äfven torkade örten i förening med andra bröstmedel, att nyttja såsom Té, i infusion. Andra ha i pulverform gifvit den till ½ eller hel drakma 2 gånger om dagen, jemte någon tjenlig bröstdekokt; eller ock sirap, tillredd af denna ört, och ymnigt förtärd; dekokt på växten med socker eller håning kan äfven nyttjas. Emot blodig urin och anlag till grus och sten i blåsan, har man äfven funnit växten tjenlig. Dr. Mead lät i detta afseende lägga växten på ohumladt dricka under gäsningen, för att emellan plågorna vid denna sjukdom, nyttjas till dryck. I England brukas under namn af Gill-ale ett slags dricka, som af denna växtens blad blir öppnande, urindrifvande och nyttigt mot skörbjugg. Bladen kunna ges åt silkesmaskar i stället för Mulbärslöf. Lindriga sårfrossor omtalas såsom botade med infusion på friska örten. Färska saften struken i ögat par gånger om dagen på hästar, skall, efter Loesels uppgift, borttaga fläckar derstädes.

Tab. — fig. a. blomfoder med pistill. — b. ståndare, hvars knappar utgöra ett kors. — c. en blomma, öppnad; alla något förstorade.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.