198. Holcus mollis. Len-tåtel.

Se även 084. Holcus lanatus. Luddtåtel. - 168. Holcus odoratus. Lukttåtel. - 198. Holcus mollis. Len-tåtel.

Len-tåtel.

Roten är lång och krypande. Strået rakt med fintludna knä. Blomvippan rak, vid, med nästan bara och likstora blomster, hvilkas blomfoderskal äro 2blommiga; hanblomstret har bruten borst, men det 2könade är utan.

Linn. Spec. pl. T. 2. p. 1485.
Lilj. Sv. Fl. s. 42. Kl. 3. Tremänn. 2:qvinn. med blomfoder, som innehålla mer än ett småblomster.

Då vår oförgätlige v. Linné utgaf sin Flora Svec. var Lentåteln icke känd såsom svensk växt; den är rar, växer på torra ställen och blommar i Juli eller Aug. samt har mångårig rot. Den aktningsvärde Teol. Doktor Osbeck, utmärkt bland Linnes ännu lefvande Dissiplar, icke mindre genom många förtjenster, än genom en lycklig och sällsynt ålderdom, har först funnit detta gräs i Halland vid Hasslöf. Dess blad äro gröna och liksom strået, 2-3 fot högt, temligen glatta; vid knäen finnas på strået något ludd och är sista leden mycket lång. Vippan är ljusgrön eller brunaktig, med merendels a hårfina, ludna grenar, som dela sig i flera. Blomstren äro vid basen styfhåriga. Borsten är vriden, och utom blomfoderskalet liksom bruten, inböjd, men ej bågformig. Det öfra eller han blomstret har oftast äfven en ofullkomlig pistill. Detta gräs skiljer sig i synnerhet från Luddtåteln (n:o 84), som det mest liknar (utan att vara artförändring deraf), genom smalare och ganska fint håriga, ej ludna blad, som ha en matt gräsgrön färg. Bladslidorna och blomskalen äro glatta (Jfr n:o 168).

I sand eller sandblandad jord trifves Lentåteln bäst och växer på flygsandfälten i Mark Brandenburg. Förekommer äfven i Holland, England, Frankrike och Danmark, ehuru på intet, ställe använd i odling, emedan det från sina krypande och vilt utbredda rötter uppskjuter endast enkla och glesa strå. Det ätes väl gerna af boskapen, men är för nämde orsaks skull sämre att till boskapfoder odla än Luddtåteln.

Tab. — fig. a. ett af småaxen, med sina 2 blomster, olika i anseende till borst och pistiller; förstoradt.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.