197. Boletus edulis. Ätlig Pipsvamp.

Se även 125. Boletus igniarius. Fnösk-ticka. - 167. Boletus fomentarius. Björkticka. - 197. Boletus edulis. Ätlig Pipsvamp. - 221. Boletus suaveolens. Sälgticka.

Ätlig Pipsvamp. På Finska: Lehmän-siena.

Hatten är ofvanpå kupig, smutsigt gulbrun, torr och skinnlik; inunder med smutsigt hvita eller gulgröna pipor. Foten är gråhvit, vid basen tjock och lökformig, uppåt smalare med korta bruna strek nätformigt öfverdragen.

Persoon Synops. Fung. p. 510.
O. Fr. Müller Efterretn. om Svampe, isaer Rörsvampens velsmag. pilse 4:to 1763.

Hade Mykologien eller läran om Svamparna, längre tid varit ett älskadt föremål för Botanistens granskande uppmärksamhet, skulle utan tvifvel vår tids Naturforskare mindre betröft beklaga sig öfver osäkerhet i svamparnas skiljemärken och det mörker, som höljer läran om deras tillväxt och organisation. Det synes som man till slut uppskjutit att studera deras natur, derföre att de sist i systemet förekomma; de förtjena likväl i intet afseendet att såsom utan intresse förbigås. Deras hastiga tillkomst och utveckling ofta på en natt eller ett dygn; deras lika underbara förvandling, stundom i ett flytande färgadt ämne; deras uppehållsort, ofta på ställen, till hvilka man ej lätt förklarar huru frö kunnat komma, än i trädens höga toppar på någon ruttnande gren, än i tilltäppta källrar der intet annat växtlif kan underhållas; deras besynnerliga byggnad och sammansättning, så olik den af andra naturalster; deras egna fortplantningssätt, afvikande från de öfriga oss bekanta naturens utvägar; och ändteligen deras egenskap att ofta visa en frisk och liflig yta, fastän de inom sig nära 100tals Insektlarver och maskar: alla dessa omständigheter, förmodar jag, kunna icke vara likgilltiga föremål för filosofens undersökningar, bidragande på en gång till vettenskapens framsteg och vårt slägtes fördelar. Men i den ovisshet, som emedlertid råder i kännedomen af Svamparnas natur, vore det, äfven i händelse af misstag, kanske bland de mest ursäktliga, om man i växtriket ansåge Svamparne, som bebo de af röta angripna delar, såsom svarande mot maskarna i djurriket, hvilka påskynda djuriska byggnadens förstöring; eller om man ställde Svamparna, antingen såsom hemvist för oräkneliga småkräk, eller såsom föremål liknande djuriska sammansättningen, på gränsen emellan djur och växter i Zoofyternas grannskap. Deras egentliga plats såsom länkar i Naturkedjan, hvilken för oss så ofta visar sig afbruten, är således ej lätt att bestämma. Tydligare finna vi huru naturens Upphofsman i hvar punkt, hvar del och hvart och ett helt af de föremål som omgifva oss, intryckt stämpeln af sin vishet och makt; det som saknar nyhetens värde, fäster väl icke alltid nog var uppmärksamhet, men söka vi öfverallt de mer och mindre synliga spåren af det allvisa Upphofvet, afbrytas vara undersökningar beständigt af vördnad, hänryckning och beundran.

Den svamp vi har i figur meddela, framkommer i Augusti och September, mest i skogar af barrträd, dock äfven i de af Bok och Björk, på torra upphöjda ställen; på öppna fält och ängar har jag ej träffat den. Sent på hösten finnes vid Carlberg en i allt annat liknande den här afritade, men med nästan jemnsmal, högre och smalare svampfot, mindre tydlig nätformig yta och något mindre hatt och ständigt smutsgrå pipor (B. scaber? Sowerby 175); kan hända är den blott en artförändring. Ätliga pipsvampen har verkliga trådlika rötter; ju yngre, ju mindre tydliga äro piporna; ju äldre, ju mera öppna de sig, bli gulgröna och innehålla ett mörkt fröstoft samt skilja sig från foten. Köttlika massan är snöhvit, solid och på unga icke vattenaktig. Hattens färg och dess torra skinnlika yta, lökformiga foten med rutformiga nätet af fina mörka strek och köttmassans hvithet, som ej i luften ändrar sig, utmärka denna från andra Pipsvampar. Den är förträfflig till mat. Plinius och Martialis omtala Boleti såsom Romarnas yppersta läckerheter. Agrippina blandade derföre i en rätt af svampar det gift, som slutade dess Gemåls Kejs. T. Claudii dagar. De böra samlas medan piporna ännu äro hvitgrå, då högst sällan någon larv finnes i svampen; men bortplockas alla i otid, blir följande året ingen eller ringa skörd. Skinnet och piporna borttagas, och hvita massan, som äfven rå smakar angenäm och något lik mandel, kokas i litet vatten, hvilket derefter afhälles; de förvällda svampbitarna kokas sedan i litet köttsoppa och stufvas med smör, persilja och litet kardemumma. Eller ock tillagas af foten med äggulor, persilja och lök, en massa, som lägges på den förut rensade hattens undre sida och stekes med smör på papper i tårtpanna. Den tjenar äfven som Champinjoner att inlägga i ättika och bruka till kötträtter. Man kan också på trådar torka de rensade svampbitarne och bruka dem som Murklor. Fransmännen kalla alla dessa slags pipsvampar med ett allmänt namn Pied de Boeuf.

Tab. — fig. a. en fullväxt, som dock träffas stundom nästan dubbelt större. — b. en klufven svamp, som visar hattens undre sida, piporna och köttaktiga massan. — c. en nyss uppväxt, ung svamp. — d. något af piporna förstoradt.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.