221. Boletus svaveolens. Sälgticka.

Se även 125. Boletus igniarius. Fnösk-ticka. - 167. Boletus fomentarius. Björkticka. - 197. Boletus edulis. Ätlig Pipsvamp. - 221. Boletus svaveolens. Sälgticka.

Luktticka. Sälgfock. På F. Raidan-känsä.

Saknar Svampfot; är ofvanpå kupig, slät och jemn, liksom fint luden i början och hvit; inunder äro piporna smutshvita, dels runda, dels aflånga. Har stark lukt och växer på Sälgarter.

Linn. Fl. Su. p. 453. Cl. 24. Cryptogam. Fungi.
Lilj. Sv. Fl. s. 453. Kl. 16. Lönngifte. Svampar.
Murr. App. Med. Tom. 5. p. 569.
Pharm. Fungus Salicis.

Sälgtickan växer på trädstammen och barken af flera Sälg- eller Pilarter t. ex. Salix alba, fragilis, amygdalina, m. m. och är således i detta afseende en parasitväxt (se Sv. Bot. 3 Band. Till. s. xiii). Den är alltid hvit, ibland som mjölk och stundom något gulaktig; piporna, som sitta på undra sidan äro olika, mer eller mindre rundade. Öfra ytan är kupig och slät, stundom likväl med upphöjningar och gropar, på unga svampar fint luden eller len och mjuk att vidröra, men hos äldre förgår denna yta; kanten är temligen hvass. Utan svampfot, fästes den såsom Fnösktickan (n:o 125) eller Björktickan (n:o 167.) med sin ena och tjocka kant vid barken af trädet. Om hösten i September plär den framkomma och qvarsitter hela vintern, men ruttnar småningom och förtäres sedan af insekter den derpå följande våren och sommaren. I Lappmarken är den allmän och brukas att lägga bland kläder mot mal, äfven att bära med sig såsom ett angenämt luktande ämne. Von Linné berättar i sin Lappska Flora (Fl. Lapp. p. 368), att ynglingar bland ortens inbyggare, bära den i en särskilt pung (inmarsupio, ante pubem pendulo), för att dess mera behaga sina älskarinnor; och tillägger; O! ridicula Venus! tibi sufficit hic solus exsuccus fungus. Af lukten plär det ej vara svårt, att på afstånd upptäcka hvar den växer.

Hos färska Svampen är lukten starkare än hos den torra. Man har liknat den vid Violrot (Rad. Ireos flor.), Anis och Lyktkörfvel (Scandix odorata). Då den länge tuggas, kännes oftast, först en syrlig och sedan en bäsk smak. Den brukades fordom i Läkarekonsten och ökade antalet af onyttiga Läkmedel på Apoteken. För att på något sätt ursäkta, i fall det skulle finnas nödigt, de Läkare, som gifvit den ett rum bland Medikamenter, må det nämnas, att den igenom åtskilliga hos Auktorerna berättade händelser, förvärfvat sig ett slags anseende mot lungsot, krampaktiga sjukdomar, och i synnerhet mot mieltsjuka. Man gaf den i form af pulver med socker eller håning. För kunniga Läkare behöfver man ej påminna, att dess bruk nu mera är aflagdt; och för den, som icke tycker om Svampens lukt, hvilken likväl för de flesta ej är obehaglig, har Svampen intet annat värde än det som hvart och ett naturalster genom sin undransvärda sammansättning, tillkomst och egenskaper måste äga för hvar tänkande och uppmärksam granskare, som i naturens synliga verkningar, söker de mer eller mindre dolda orsakerna, och som i naturens egna spår, banar sig en väg till alltings stora majestätliga Upphof.

Tab. — fig. a. en liten Sälgticka i naturlig storlek, uppifrån och nedåt genomskuren. — b. ett stycke af undra sidan, som visar pipornas form; förstoradt.

Svensk Botanik, band 4, 1805. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.