125. Boletus igniarius. Fnösk-ticka.

Se även 125. Boletus igniarius. Fnösk-ticka. - 167. Boletus fomentarius. Björkticka. - 197. Boletus edulis. Ätlig Pipsvamp. - 221. Boletus suaveolens. Sälgticka.

Fnösk-ticka. På Finska: Taula-kääpä, Koirankuono.

Har ingen Svampfot, liknar en kudde eller dyna, är slät, fast med något vågig yta, och har inunder fina pipiga perpendikulära hål.

Linn. Fl. Su. p. 454. Cl. 24. Cryptogam. Fungi.
Lilj. Sv. Fl. s. 252. Kl. 16. Lönngifte. Svampar.
Murr. App. Med. T. 5. p. 561.
Pharm. Agar. quern. l. Ag. chirurgor.

På åtskilliga slags trädstammar, förnämligast och kanske endast då de af röta äro angripna, växer Fnösktickan nog allmän, men har hvarken fot, såsom en del andra svampar, ej heller rot. Den träffas på åtskilliga trädslag, men mest på Bok och Björk och sitter på sjelfva stammen, eller på stubbar, som stå qvar efter fällda träd, samt tränger ofta teml. djupt in genom barken i vedaktiga fibrösa delen af trädet; den varar flera år och kan växa till storlek af nära ½ alns diameter, färgen är på gamla ofvanpå gråbrun med mörkare eller ljusare bälten, och inunder hvitgrå. De unga äro nästan klotformiga och utan tydliga pipor i undra ytan. Svampen liknar en hästhof, emedan den är rundad i form af en halfcirkel och fästad vid trädet med sin raka sida, hvilken är tjockast. Hvart år visar sig nya tillväxten, som sker nedåt, liksom med ett nytt lager, inunder, hvarvid det understa alltid är bredast och utgör på rundade kanten den tunnaste delen af svampen. Den omgifves på sin öfra sida med en hård barklik skorpa, under hvilken ett mjukt svampaktigt väsende ligger, och underst finnes ett lager af rätt uppstående pipor, hvilka i tickans jemna yta öppna sig och ha der ingen bark. Dessa pipiga hål utgöra kännemärket för Pipsvamparna till skillnad från dem, som ha skifvor, ådror, piggar, nätformig yta o. s. v. Inom piporna, fredade för regn genom sitt läge, förvaras fröen, likasom emellan lamellerna hos skifsvamparna (N:o 28. 108.).

Om varmt vatten slås på färska svampen svartnar det ej af tillblandad jernvitriol, och visar således intet spår på sammandragande ämne. För lång tid tillbaka har denna svamp nyttjats emot blodflöden och till sådant behof frånskiljes det hårda och pipiga, men det svampaktiga, som är öfrigt, torkas, bultas och göres mjukt: en bit deraf, något större än det blödande såret, lägges derpå med luddiga sidan inåt, och sedan ett något större stycke deröfver; slutligen göres öfver alltsamman ett stadigt förband, med kompresser och binda. På detta sätt har den hämmat blodflöden till och med ur pulsådror vid åtskilliga kirurgiska operationer; dock bör efterses att pulsådern ligger emot ett fast och stadigt ben, så att tryckningen på ådern må kunna ske emot detsamma; ty i annat fall är medlet icke säkert, och således då pulsådror, som ligga bland mjuka delar, blifvit skadade, icke synnerligen att påräkna. Det verkar medelst sin mjukhet och jemna tryckning, likasom linneskaf, grått papper och dylikt. Den så kallade fönstersvampen (Spong. offic.), sväller sedan den blifvit lagd på det blödande såret och trycker samt tilltäpper såmedelst kärlets öppning. Emot stark näsblod, pläga bitar af fnösktickan instoppas med fördel i näsborrarne. Lapparne nyttja den, liksom Kinesarne sin Moxa, att i små bitar afbränna på huden, der värken, i synnerhet den af reumatisk orsak, kännes. Man har sett Munlås eller krampdrag i nedra käken (Trismus max.) åtskilliga gånger hos samma patient, häfven genom en eller flera fnöskbitars afbrännande på sidan af halsen, nära käkens fäste.

— Att den med stål och flintsten nyttjas att slå eld uti, är allmänt bekant. Dertill väljes det mjukaste, som kokas i lut, sköljes, torkas och bultas väl; detta kokas sedan å nyo i salpeterupplösning, torkas och göres mjukt. Vill man slutligen svärta det med finmalet krut, som gnides in i torra fnösket, blir det än mera eldfängdt; det brinner likväl, i vanlig luft, icke med låga, utan endast glödgande.

Tab. fig. a. en nyss utväxt fnöskticka. — b. en liten bit af svampens understa lager, föreställande piporna, sedda genom förstoringsglas.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.