Elias Lönnrot, 1832: Afhandling om Finnarnes magiska medicin.

AFHANDLING

OM

FINNARNES MAGISKA MEDICIN;

Med Medicinska Facultetens vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland samtycke,
och
under inseende af

D:R JOH. AGAP. TÖRNGREN,

Chirurgiae och Artis Obstreticiae Professor, tjenst-förrättande General-Directeur för Medicinal-Verket i Finland, Riddare af Kejserl. S:t Annae Ordens Andra Class med Kejserl. Kronan och S:t Wladimirs Ordens Fjerde Class,

För Medicinae Doctors Graden,
framställd till offentlig granskning
af

ELIAS LÖNNROT,

Medicinae Licenciat.

Uti Philosophiska Auditorium den 15 Junii 1832.
p.v.t.f.m.

HELSINGFORS,
hos J. C. Frenckell et Son, 1832.

Scanned version copyright © 2001–2024 Henriette Kress.

Samma dissertation som 17 .jpgs (ca. 150 kB per) finns här: http://www.terkko.helsinki.fi/elias/diss/diss.htm - för att kunna läsa de gammalfinska orden behövs kunskap i finska.

Lönnrots avhandling ger en intressant inblick både i gammalfinsk vidskeplighet och i Lönnrots utgångspunkter för Kalevala, men den berättar inte mycket om örter eller örtmedicin. Kanske hans Kasvisto är bättre. Den är på finska, och jag sätter så småningom upp den också på nätet.

Henriette

FÖRORD.

Följande beskrifning om finnarnes magiska medicin är ett utdrag ifrån en större afhandling, som jag i detta ämne sammanskrifvit och först ämnade utgifva. Att jag sedermera ändrade denna föresats härrörde af följande omständigheter: först medgaf icke tiden, att så fullständigt, som sig bordt och jag önskat, utarbeta detta ämne och för det andra blef jag allt mer och mer, ju längre jag sysselsatte mig med arbetet, öfvertygad derom, att ämnet egentligen borde afhandlas i sammanhang med läran om magien i allmänhet och den finska magien i synnerhet. Derföre ansåg jag vara rådligast, att nu till en början lemna endast detta korta utdrag.

Jag har anfört här hvad jag genom flerårigt umgänge med allmoge på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Dessutom har jag begagnat Porthans Diss. de Poësi Fennica, Aboae 1766-1778 och densammas Diss. de fama Magiae Fennis Attributae, Aboae 1789, Lencqvists Diss. de Superstitione Veterum Fennorum, Aboae 1782, och Gananders Mythologia Fennica, Åbo 1789, jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M.scr.).

Finnarne tillerkännande den magiska medicinen en högre betydelse och större värde, än hon i allmänhet kunnat tillvinna sig, härleda den i sina runor omedelbart af gudarna.

Flere benämningar förekomma utmärkande dem, som befattade sig med magiska medicinens utöfning. Sådana äro tietäjä, tietomies, loihtia, lukia, osaaja, laulaja, runoja, lumoja, puolijumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innokas, haltiokas, kukkaromies o.a. utmärkande deras egenskaper, deras förfarande vid utöfningen af sin konst eller andra förhållanden. Tietäjä och tietomies härledda af ordet tietää (veta) utmärka en som företrädesvis är begåfvad med något vetande. Loihtia af ordet luoa (skapa) luoe (öde) tyckes ursprungligen afse en, som har att skaffa med ödet eller dess bestämning; lukia, läsare. Osaaja af ordet osata (kunna); således en som kan. Laulaja, sångare; runoja, bevandrad i runor, ty uti sånger och runor förvarades den förnämsta delen af de magiska kunskaperne. Lumoja, tjusare, puolijumala, halfgud. Poppamies härstammar troligen af ryska ordet pop (prest) sammansatt med finska ordet mies (man) och betyder således en prestman eller en som umgås med gudarne, presternas ursprungliga göra. Myrrysmies, intomies, innokas, haltiokas åsyfta alla de ekstatiska tillstånd, hvaruti magerne eller såsom jag hellre med ett inhemskt namn vill kalla dem loihtiat ofta råkade. Kukkaromies utmärker en som är utrustad med pung, ty loihtiat plägade bära hos sig pungar, hvaruti de förvarade amuletter, läkemedel och åtskilliga magiska instrumenter. Utom dessa mer eller mindre allmänna benämningar tillägga runorna loihtiat följande epitheter: hywäsukunen (välbeslägtad), jalo mies (ädel, stolt man), lakkipää (som håller mössan på hufvudet), tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun, d.v.s. en, hvars mun är hoprynkad och utstående), flere andra att förtiga.

Loihtiat utgjorde icke någon egen kast eller klass af landets innevånare ej heller befattade sig någotdera kön uteslutande eller ens företrädesvis med den magiska medicinen. Att konsten det oaktadt ofta i långliga tider förblef vissa familjer egen, härrörde af andra orsaker. Nykomlingars invigning i konstens mysterier skedde understundom med åtskilliga ceremonier. Ibland annat skulle han tvättas eller döpas på en sten midt uti en rinnande fors.

Loihtiat funnos och finnas ännu öfverallt i landet, dock sparsammare i de södra trakterne. Sydfinnen anser i allmänhet den mera norrut boende vara sig öfvermägtig och för Lappernas kunskaper i magien har man i hela landet mycken aktning. Detta ger anledning till den förmodan, att finska magien till en del härstammar ifrån Lapparne.

De magiska sångerne, som en loihtia måste känna, kallas med ett allmänt namn luwut (läsningar). Af dem förekomma följande tvenne underafdelningar: synnyt (födelse-berättelser) och sanat (ord).

Utom dessa sånger måste loihtia känna och iakttaga åtskilliga mysterier och ceremonier. Mycken vigt lades alltid uppå tre- och niotalet. Ett hemlighetsfullt förfarande iakttogs alltid gerna. Vissa dagar och tider af månaden och året voro lyckligare än andra. Detta och åtskilligt annat, som loihtiat vid utöfningen af sin konst, iakktogo utgör det techniska i magien och kan med ett allmänt namn kallas magiesn technicism. Technicismens ursprungliga tendens var att utöfva en psychisk inflytelse såväl hos loihtia sjelf och de omgifvande, som i synnerhet hos patienten, hvilket allt borde sammanverka till det ondas afvärjande och sjukdomarnes aflägsnande. Denna inflytelse kunde i olika förhållanden verka olika. Ifrån att blott lugna den sjuka kunde den bringa honom ända till somnambulism, likasom den hos loihtia och de honom omgifvande personer kunde ifrån den rena välviljan stegras ända till enthusiasm.

Den medicinska magien hade ett dubbelt ändamål; det ena, att förekomma sjukdomar, det andra att aflägsna desamma. Om hvardera särskildt:

Lifvet föreställdes öfverallt vara utsatt för faror, som af onda, både synliga och osynliga varelser, tillställdes för menniskan. Aldrig borde man derföre vara oberedd och värnlös emot sådana fiendtliga stämplingar. Det ursprungligaste, hvarmedelst man sökte motverka sådant, voro otvifvelaktigt böner och offer till åtskilliga gudomligheter och tjusning (lumous). De gudamagter, hvilka i detta hänseende oftast anlitases voro Ukko, Wäinämöinen, Luonnotar (naturens dotter), Päiwätär (soldotter), Ahti (en sjögud), Mannun isäntä ja eukko (jordens husbonde och värdinna), Noron neito (däldens jungfru) m. m.

Till offer nyttjades flereslags saker. Sådana voro ärfdt silver och gull, stål och andra metaller, nålar, kopparslantar, mjölk, salt o.s.v.

Då finnarne ej bestodo sina gudar några tempel, så saknade man allmänna ställen så väl för böner som för offer. Man gjorde dessa förrättningar helst der, hvarest gudarne troddes företrädesvis uppehålla sig. Lyckades det en, att på något sätt öfverraska dem, så ansågs han hafva vunnet spel. Så ömtåliga tyckas våra gudar ej varit, som grekernes och Romarnes, hvilka vanligtvis upptogo det ganska illa, när någon störde dem.

Genom tjusning (lumous eg. döfning) gjorde man skada förorsakande djur och ting oskadliga. Sådana djur voro björnen, vargen, hunden, ormen, ödlan, getingen m.m. Utom dessa tjuste man bössor, knifvar, träd, stenar o.s.v. allt enligt den hos finnarne till grund liggande föreställningen om lifvet, att ingenting i hela naturen var dödt, eller om man så vill, ingenting fanns, som icke hade sin genius (haltia).

Vid tjusningen förfor man på tvänne olika sätt. Antingen tilltalte man vänligen föremålet för tjusningen eller skrämde man detsamma med stränga, hotande ord. genom det förra förfarande sökte man blidka, genom det sednare injaga fruktan hos samma föremål. Var det närvarande och kunde ses, så fäste man blicken orörligt uppå det, medan man läste tjusningsorden. Ofta förrättade man likväl tjusningen obemärkt. Några särskilda tillredelser nyttjades äfven understundom af tjusarene. De vanligast förekommande tjusningsorden äro en blandning af båda nyssnämnde tjusningssätten och slutas oftast med en bön till någon gudomlighet.

Man hade äfven en hop andra medel att afstyran faran ifrån sig. Man bär hos sig amuletter, såsom fyrbladiga väplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, stoft af de dödas en; beströk sina kläder med ormblod, förtärde ormkött, drog strumporna och skjortan afviga uppå sig, gick utan att blinka med ögonen ett stycke af vägen, när man företog någon färd, vandrade motsols tre eller nio hvarf omkring rummet, der man lade sig att sofva, förtärde icke allt, när man med mad eller dryck undfägnades af misstänkta personer och mera dylikt.

Ofta förstodo en icke allenast hemliga machinationer, utan man var sjelf i tillfälle att se eller höra sådana utöfvas af en illvillig loihtia, eller som han då vanligen kallades, welho, noita, kae (häxa, troll, afundsman). Då gällde det att genast på stället eller sedermera bemöta sådant, hvilket lyckades bättre, om man, utan att varseblifvas, fick kunskap om sådana tillställningar.

Det andra förnämsta syftemålet för magiska medicinen var sjukdomens aflägsnande, när den redan drabbat en.

Med sjukdom (tauti) förstodo finnarne i allmänhet något ondt eller fiendtligt i afseende på organismen. Detta onda var antingen skickadt af någon ibland gudarne (jumalan tauti, oma tauti) eller ock tillkommet genom illvilliga menniskors stämplingar (panentatauti). I förra fallet var det något organismen för eller sednare tillstötande, emot hvilket alla bemödanden att aflägsna det, voro fruktlösa, ty den slutade alltid med den för hvarje lefvande väsen engång föresatta döden (ajallinen kuolema). Sjukdomar af det sednare slaget kunde besegras genom användande af tjenliga medel, hufvudsakligen genom behöriga läsningar under iakttagande af vissa ceremonier, hvarjemte understundom åtskilliga läkemedel användes.

När fråga blef om sjukdomens botande, måste dess ursprung framför allt kännas. En betydlig och väsendtlig del i hvarje magisk sång sysselsätter sig med utredandet af sjukdomens ursprung. Denna del deraf kallas i ordets strängaste bemärkelse synty (födelse).

Till inhemtande af prognostiska kunskaper såväl i sjukdomar som i andra saker nyttjades understundom arpa (en sort lottkastning). Äfven förutspådde man i vatten, öl, bränvin och kaffe. Olycksbådande tecken voro när man hörde ofta förnyande, klingande ljud eller när leppälintu (motacilla foenicurus) sjöng uppå eller omkring huset. Denna fogel kallas derföre allmänt med ett annat namn kuolemalintu (dödsfogel).

Kuren företogs vanligtvis i en uppvärmd badstuga. Hellst valde man dertill nattetid, emedan allt då kunde gå mera hemligt för sig. Derföre smordes ock dörrens gångjern, att de ej skulle knarka och förråda förehafvandet. Genast vid det loihtia inträdde sade han: terwe löyly, terwe lämmin, terwe terwehtiällenki! d.ä. Hell dig imbad, hell dig värme, hell derjämte den som helsar! Derpå framtog han ur sin pung läkemedel och annat, som han vid kuren behöfde, stack en pil uti golfvet till sinnebild, att han var försedd och utrustad emot dem, som kunnat stämple emot honom, sopade badstugutaket, veggarne och lafven med sin qvast, för att rensa dem ifrån allt, som kunnat hafva på den sjuka ett menligt inflytande. Derpå läste han övfer vattnet, badet, qvasten o.s.v (ween, löylyn, wastan sanat). Utaf förberedelseorden (alkusanat), hvilka sedermera eller redan förut lästes, finnas flere varianter. De voro beräknade uppå, att försätta loihtia uti behörig ekstas (into, haltia) och att verka på den sjuka och de omgifvande på sätt förut blifvit omnämndt. Uti dessa ord omtalar loihtia den kraft, honom af gud blifvid lemnad, skryter öfver sin förmåga och skicklighet m.m. Också råkar han nu ofta verkeligen i ekstas, ett tillstånd, som i finska språket uttryckes med olla innossaan eller haltioissaan. Han beter sig såsom en rasande, uttalet blir kraftfullt och häftigt, munnen fradgas, tänderna bitas tillsammans, håret reser sig, ögonen vridas hit och dit, ögonbrynen rynkas ihop, han spottar ofta, vrider kroppen i flere böjningar, stampar med foten, hoppar upp från golfvet och förehar många andra ovanliga gester. Man påstår, att de förnämsta loihtiat efter behag kunna försätta sig i ett sådant tillstånd, hvilket påstående jag lemnar i sitt värde. Sannt är det emedlertid, att de vanligen åtminstone efterhärma det, hvaraf man kan sluta till dess förekommande äfven i verkligheten. Ty för all efterhärmning måste ju något verkigt, som efterhärmes, ligga till grund. I sammanhang härmed bör nämnas, att loihtiat icke alltid förforo på detta sätt. Ofta frammumlade de sakta sina ord, så att man icke ens hörde hvad de sade.

Efter förberedelse-orden och sedan man läst en allmän bön till gudarne, hvilkas biträde man behöfde, kom den vigtiga punkten för loihtia att utforska sjukdomens ursprung. Dervid åtnöjde han sig aldrig med kunskapen om sjukdomens närmaste föranledning, utan sträfvade alltid till det yttersta. Skulle han bota ett brännsår, så var han icke belåten dermed, att han visste elden hafva förorsakat skadan. Han måste nödvändigt veta, hvarifrån och på hvad sätt den första eld uppkommit. Hade någon skurit sig med ett eggjern, så måste loihtia veta det aldraförsta jernets uppkomst. Likaså med träd och stenar, med skadeddjur, yrfän o.s.v. Deras ursprung, boningsort, egenskaper, utseende och förrättningar var loihtia alltid angelägen om att veta. Till förökande af skadande varelsers antal hade äfven inbillningen uppfunnit åtskilliga. Sådana äro kalma (grafgårdsherrskaren), hammasmato (tandmasken), koi (qvesan) och talwikko, lääwämato, nawettatoukka, painaja, ajattara, varelser, hvilka sednare troddes förorsaka mara. Jemte dessa ansågos sjelfva sjukdomarne för lefvande varelser. Omständligen beskref man deras födelse, besvor dem, att lemna den sjuka och fara till sina föräldrar och andra slägtingar, hotade i annat fall att anföra klagomål emot dem och försända dem till sämre orter. Aldrig har någon patholog ännu föreställt sig sjukdomen så lefvande, att icke våra förfäder redan ifrån urminnestider tilldömt dem en högre grad af lif.

Kunde loihtia utleta sjukdomens ursprung, så sade han vanligtvis med en triumferande ton: nog känner jag din slägt, känner hvartenda hårstrå på dig (eller hela ditt utseende). Vid många sjukdomar var det likväl svårt, att komma på deras ursprung. Då gissade man först på flere orter, hvarifrån man formodade dem hafva upkommit och slutligen på alla fyra elementer, då man åtminstone var säker att hafva träffat rätt.

Derpå tilltalade loihtia i stränga, hotande ordalag (kiistösanat) sjukdomen sjelf, besvor honom att vika och medföra all värk och sveda, anviste honom ställen dit han kunde förfoga sig. Sådana ställen voro den yttersta norden, det öde Lappland, landet bakom Turjas fjällar, Rutjas strida fors, menniskoätarens hafsfjärd, kärr som aldrig upptina, Hiisis glöd och otaliga andra. Var sjukdomen uppkommen genom någons tillställning, så besvor man honom företrädesvis att fara till dennes hemvist och utöfva der sin grymhet. Ett medel att tillika hämnas upphofsmannen.

Vid hvarje smärtsam sjukdom lästes egna ord för smärtan (kipusanat), hvaruti denna förvises till smärtornas berg (kipuwuori). Detta berg, hvarom Ganander vill veta, att det låg uti Kemi socken vid Kemi elf, beskrifves i runorna på följande sätt: en högre topp sköt upp mittuppå berget och derpå stod ett litet hus med en källa midtuti. En stor lefverfärgad sten med nio famnar djup håla var placerad uti källan. Till denna håla förvistes smärtorna, sedan de dock förut blifvid behandlade af Kiwutar, Äkäätär och Tuonetar. Dessa trenne möer uppehöllo sig på Kipuwuori och voro försedda med egna vantar till smärtornas emottagande, hvilka de samlade i sina brokiga kopparskeppor eller i sina förkläden. Sedan rensades eller bereddes smärtorna medelst dryftning och sållande, stektes och koktes derpå i en liten jernpanna och gömdes slutligen i den förut omnämnda hålan.

När sjukdomen, oaktadt läsningen hittills ordentligen försiggått, dock icke behagade vika, så lästes nödorden (hätäsanat). Derefter eller redan förut lästes orden till biet (mehiläisen sanat), som anmodades att flyga öfver nio haf och bringa derifrån läkemedel för den sjuka. Ytterst bad man åtskilliga gudomligheter, såsom gamle Wäinämöinen, lilla mor jungfru Maria, den åldriga Luonnotar, den värdiga, stolta Päiwätär, nordens värdinna Louhi m.m. till att bereda en varaktig helsa. Äfven sömnen med sin son blefvo stundom anropade för att insöfva menniskor.

Jag har redan omnämnt åtskilliga ceremonier, som loihtiat plägade iakttaga, men äfven andra förekommo ofta. Vanligen andades han uppå det sjuka stället, dock icke med sin egen utan med guds välgörande och milda anda. Ibland blåste han i den sjukas mun, näsa och öron. Manipulationer nyttjades äfven mycket och kommo i synnerhet alltid i fråga vid botandet af hypochondriska och hysteriska krämpor, hvilka af finnarne uttryckas med irrallinen eller olla erin sisältä.

I de magiska kurarterna rådde föröfrigt mycken olikhet, såvida nästan hvar och en loihtia alltid hade något eget. Jag måste här förbigå dem.

Var loihtia icke i tillfälle att personligen besöka den sjuka, så måste han hafva något af den sjukes tillhörigheter, kläder eller annat till sig, för att af dem utforska sjukdomens art. Sedan läste han öfver det läkemedel, han för honom ordinerade och skickade det att af den sjuka begagnas.

Läkemedel, som af loihtiat vid deras kurer användes, voro oftast enkla saker, såsom snö, is, mjölk, honing, salt, svafvel, kol, kamfert, terpentin, dyfvelsträck, kådor, talg, bränvin, örter, rötter, metaller såsom qvicksilfver, silfver, gull o.a. mera sammansatta läkemedel voro decocter, tincturer, kataplasmer, salvor och plåster, hvilka äfven ofta användes. Dessutom kommo ormens ister, kött och skinn, pulveriserade ben af de döda, skrapadt träd från en kyrkovägg eller af ett tre gånger flyttadt hus jemte andra till samma klass hörande ämnen mycken i fråga. Alla läkemedel gjordes dock vanligtvis kraftigare genom läsning.

Hvad föröfrigt vore att anmärka om finnarnes medicinska kunskaper, förbigår jag såsom icke egentligen hörande till ämnet för denna afhandling.

Afhandling on Finnarnes Magiska Medicin, 1832, af Elias Lönnrot.